Nu har jag precis ätit lunch, en sen lunch blev det idag eftersom jag sov så länge. Åt laxpaket med purjulök och dill, smarrigt. Kom hem från träningen för ett tag sen också, idag körde jag armar, fan va seg jag kände mig idag, det måste vart för att jag sov så länge.

Men som sagt, livet är ju inte ett stafettlopp utan ett långt maraton. Det är ju den träningen som faktiskt händer som räknas. Jämnför man en som går och tränar en dag i veckan och verkligen kör stenhårt och tar slut på sig själv, med en som tränar några gånger i veckan i lugnare takt så är det den som tränar oftare som ger resultat i slutändan ändå. Så tänk på det, även om du är trött någon dag så räknas faktisk det lilla du lyckas prestera den dagen ändå. Man måste tänka långsiktigt. Det går inte bara träna i en månad som en stolle och sen lägga av, utan det handlar faktiskt om att ändra en hel livsstil och få en vardag som man kan leva med.

Man har ändrats mycket som person sen man slutade skolan, i alla fall jag, men det kanske är någon mer som känner igen sig. I skolan var man social hela dagarna, man träffade kompisar och umgicks. Jag var mer utåt och pratade med alla om allt. Det kanske beror mycket på att jag gick frisörlinjen också och träffade mycket kunder, personer som är helt okända för en själv.

Men jag känner det att jag har nästan blivit folkskygg, eller jag vet inte hur jag ska säga. Är blyg för att träffa nya människor och prata med dem, är mycket tystare bland folk än vad jag var innan, är mest tyst och lyssnar. Är inte framåt längre och man känner sig osäker på sig själv hela tiden. Nästan så man stänger in sig i sig själv.

Vet inte varför det har blivit såhär, men jag tror att man är dålig på att umgås med sina kompisar och innan fick man ju den tiden när man gick i skolan, den sociala biten alltså. Man blir helt enkelt dålig på att vara social och när man väl ska vara social och prata med någon så vet man knappt vad man ska säga längre. Eftersom det var naturligt för mig att prata med okända människor när jag klippte dem så hade jag inte svårt för det men nu är jag livrädd!

Innan när jag inte var sån här, utan mer framåt så tänkte jag på dem som var blyga och inte vågade säga någonting. Jag tänkte; varför säger dem ingenting, det är väl inte så svårt att prata! Herregud, säg vad ni tycker någon gång. Så tänkte jag om dem som var blyga, men nu förstår jag verkligen hur dem känner sig och varför man väljer att vara tyst framför att säga sin åsikt.

Försöker jobba på detta problemet, vara mer framåt, prata mer, inte vara så blyg osv. Jag måste bygga upp min självkänsla igen för den är inte på topp nu. Jag har blivit en helt annan person, någon som jag egentligen inte är. Nu har jag i alla fall satt igång och träna och det kanske kan hjälpa självförtroendet, en bit på vägen..